Ny Smålandsvante

Hushållningssällskapet och Hemslöjden  i Jönköpings län utlyste i höstas en tävling för att utse en ny Smålandsvante. Ett antal bidrag har strömmat in, de var stickade, tovade, en virkad vante och en vante sydd av fårskinn. Tankarna kring hur de skulle gestalta Småland varierade, det var lingon, linnéor och skog, i andra fall var Smålandsanknytningen inte lika tydlig.

Svensk Form Småland fick äran att ingå i juryn tillsammans med hemslöjdskonsulent Eva Landén och Tove Stenberg från Hushållningssällskapet.

Vi i juryn enades om att att den vinnande vanten tydligt skulle referera till Småland och ge associationer till landskapet i någon form, t.ex. sten, lingon eller linnéor. Ett annat viktigt kriteri var att vanten skulle gå att göra efter, det vill säga den skulle inte vara alltför avancerad vad gäller tekniker eller utförande. Den skulle bottna i traditionen men vara nytänkande i någon form. Och den skulle vara funktionell med snygga och välgjorda lösningar. Bland de 35 bidragen så valde vi ut tre par.


Det är vanten i mitten som var vår vinnarvante och som
hädanefter kan tituleras nya smålandsvanten.

Men det var en vante som vi i juryn tyckte stack ut i alla avseende. Den blev vårt val med följande motivering: Ett traditionellt mönster med nytänkande, som ger inspiration och öppnar för variationsmöjligheter. Tydlig smålandskoppling. Fina tekniska detaljer. En vante som man vill ha och bära!

En vante som visade sig vara gjord av Anna Kjellander.

Extra roligt då Anna tillhör en yngre generation slöjdare och hon var en av våra talare på den PechaKucha vi genomförde i Jönköping förra hösten!

Beskrivningen kommer att publiceras i hemslöjdsförbundets tidning "Händer" i februari.

Återvunnen aluminium återvinns väl!



Signe Person-Melins

"Gråsippa" har blivit en

symbol för Byarums.

 I våras hade vi i Svensk Form Småland glädjen att få besöka Byarums bruk och det var verkligen ett nöje! Byarums bruk ägs och drivs sedan några år av Joel Enhörning tillsammans med hans far Kenneth Ståhl som också var de som så välvilligt tog emot.
Byarums bruk är ett klassiskt gjuteri. Ända sedan starten 1947 har man gjutit av återvunnen aluminium, från början var det framförallt mindre föremål som grytunderlägg, struvjärn med mera, och legotillverkning åt verkstadsindustrin.

Med ägarbytet på 1970-talet då makarna Pruth tog över kom utemöbler för det offentliga rummet mera i fokus, de traditionella soffmodellerna kompletterades med ny form, Björn Alge och Mårten Cyrén ritade flera av företagets ny klassiker. Sedan början av 2000-talet har även en samarbete med Signe Persson-Melin etablerats, hennes formsäkra planteringskärl blev omedelbart nya favoriter.

Inte bara aluminiumen återanvänds utan även gjutsanden, samma fina gjutsand från Baskarp vid Vätterns strand används om och om i processen. Gjutningen sker traditionellt, den glödvarma massan hälls i gjutformarna, var del för sig. Byarums bruk är ett hantverkindustri där människan och maskinen, handen och ögat är lika viktiga.
Företagsbesök är alltid intressanta, att få se och möta tillverkning, processen och människorna bakom ger nya dimensioner av produkterna. Vi hade en fantastik eftermiddag och Joel och hans medarbetare är verkligen värda all framgång!


I gjuteriet, VD Joel Enhörning håller en av sidorna i plnateringskärlet Relief, formgivet av Signe Persson-Melin.

 

Elin Wägners Lilla Björka

Författaren Elin Wägner, lät 1925 efter att ha erhållit ett större penningpris arkitekt Carl Bergsten rita ett hus åt sig i Berg, en knapp mil söder om Lammhult. Carl Bergsten är kanske framförallt känd för att ha ritat Liljevalchs konsthall i Stockholm och inom designområdet är hans stolar till Norrköpings-utställningen 1906 ikoner. Lilla Björka är en småländsk stuga i art deco-tappning, med en intrikat färgsättning och väl utformade detaljer.

Lilla Björka blev från 1930-talet Elin Wägners fasta punkt. På tomten finns också en skrivarstuga ritad av Simon Gate. En liten funktionalistisk paviljong med en gudomlig utsikt över åkrarna ner mot Bergsjön. Fastighetenen ägs sedan 1994 av en stiftelse som driver och vårdar densamma.

Svensk Form Småland höll sitt årsmöte på Lilla Björka söndagen den 13 maj. Vi fick en initierad och intressant visning, av stiftelsens ordförande Birgitta Hansson, gott fika och trevligt bemötande. Att det dessutom var Greor Paulsson, en av Svenska Slöjdföreningens förgrundsgestalter, som förmedlade kontakten mellan Elin Wägner och Carl Bergsten  var en intressant pusselbit ur det förflutna.
På årsmötet summerade vi året, diskuterade framtiden och valde in en ny ledamot i styrelsen Olof Nordanson, inredningsarkitekt från Kalmar, som vi hälsar varmt välkommen i arbetet!!

Vernissagehelg i glasriket

Det har varit vernissagehelg i glasriket. Det av Glasrikets skatter ideellt drivna museet och utställningshallen i Orrefors öppnade en härlig och inspirerande utställning av Lena Bergström med rubrik och tema Lena goes garden.

Lena Bergström kom till Orrefors 1995 och fick uppmaningen att söka inspiration av och referera till äldre föremål i samlingarna. Hon valde då Ingeborgs Lundins klassiska äpple som hon helt enkelt "åt upp" och gjorde en vas som var ett äppelskrutt.

Samma humor och befriande distans ses i flera av verken. Hon refererar till Nils Landbergs tulpanglas i sina höga uppklippta tulpanglas. Hon leker med kristallen som material och ger trädgårdsredskapen glittrande handtag. Förutom nya verk och sina egna har hon också valt i samlingarna och har hittar många spännande pjäser från olika tider. Dels med referenser till naturen på olika sätt och dels en hyllning till det slipade glaset. En glad och sevärd utställning som förhoppningsvis kan ge Orrefors lite hopp om framtiden.

 En annan glad nyhet i Orrefors var att Kristallshopen åter helt ägnas åt Orreforsglaset. Kostaboda och de andra produkterna har flyttat in i den gamla fabrikslokalen som Orreforsglaset varit förpassat till under ett antal år.

I Åfors var det nyöppnade Galleri Brozén i den nyrestaurerade före detta Konsumbutiken ett trevligt besöksmål. Olle Brozén visade delar av sin egen produktion med tonvikt på de figurativa hundmotiven, hundar som individer i mänsklig gestalt i underfång och graalteknik. Galleriet visade också fotograf Pelle Wahlgrens grafiskt spännande New York motiv. Glaset och fotografierna kompletterande varandra på ett bra sätt. Det enda man saknade var Olles goda fika från tiden i Brozéns Berså.

På tur - Britt-Marie Börjesgård

Smart eller tragiskt?

Vid ett besök i huvudstaden gjorde jag en sedvanlig galleri- och butikssväng för att spana lite på det aktuella. Jag studsade dock för en produkt hos Asplunds, en serie barkade och hårdlackade träkubbar. Enkla, smarta, snygga, men också lite skrämmande.

Många tankar väcks... Vad säger det att det finns en marknad för en sådan produkt, att känslan för naturen är stark eller att den numera är väldigt långt borta? Tror dock tyvärr på det senare. Att produkten är italiensk känns rimlig, i Italien är träd en bristvara, men i Sverige där nästan var och en har en bonde knappt två generationer bort...

Hur långt från naturen har vi distanserat oss när vi är beredda att betala mellan 2000-3000 kr för en målad trästubbe?

Glömde dock att fråga om de säljer bra...

Påsktankar

Britt-Marie Börjesgård

Kris i repris...

Sitter och läser ett gammalt nummer av tidningen FORM. Nummer 1 1971 behandlar krisen inom glasindustrin. Mycket känns igen, men ändå så annorlunda. Vi hade då 34 glasbruk med manuell produktion. De stora var Åfors-gruppen med cirka 700 anställda och Orrefors-Sandvik med 450. Branschen sysselsatte tillsammans ca 4000 personer.

Det man då talade om som räddningen var färre och större enheter, ökad exportsatsning och inriktning mot högkvalitéartiklar.

Ingeborg Lundin ger i en artikel, sin syn då hon slutade efter 24 år som fast anställd glasformgivare på grund av svårigheter att finna fungerade former mellan designer och bruksledning. Hon talar för vikten av designkompetens i ledningen och behovet av en designchef med uttalat ansvar. Hon avslutar sin artikel med orden:

Jag tror att man på många håll i dag drömmer om en mer maskinell glastillverkning. Men jag kämpar för det handgjorda glasets värde. Och för värdet i hantverk som mänsklig sysselsättning. Så få ser dessa värden. Så många ser värdet i maskinerna.

Är det snart för kostsamt med glasarbetare?

Kommer den manuella glashanteringen att försvinna? Vore inte detta i så fall en stor förlust för människan och hennes samhälle?

Med tiden som facit vet vi hur det blev. Frågan idag är nog snarare - kommer glasbruken att bestå? Hantverket lär leva vidare men i helt andra former...

Hedersgästen plagierar?

Till årets möbelmässa har TMF, Trä- och Möbelföretagen, och mässan tillsatt ett etiskt råd som ska bevaka de immaterialrättsliga frågorna och stävja kopiering av kända produkter.

Ett anmärkningsvärt exempel står dock årets hedersdesigner på mässan Guest of honour, franska Inga Sempé för.
I Skridskopaviljongen på Kastellholmen, (den lilla holmen söder om Skeppsholmen), visas en utställning med Inga Sempés skisser och modeller tillsammans med fotografier på den slutliga produkten. En fin liten utställning, men jag studsade på ett föremål, en utdragbar lampa med plisserad skärm som var väldigt lik en lampa i produktion sedan länge hos Bsweden, Belysningsbolaget, i Herråkra. Belysningsbolagets lampa S-XXL Pendel formgiven av Komplot Design i produktion sedan 2003 och visad på ett antal mässor över världen. Inga Sempés lampa är från 2007 och produceras av italienska storföretaget Luce Plan. I samtal med Gunnel Svensson, Belysningsbolagets VD så säger hon att hon har påtalat likheten för Luce Plan ett flertal tillfällen men utan åtgärd. Enda egentliga skillnaden mellan produkterna är att skärmen till Belysningsbolagets lampa är av veckat tyg och i Luce Plans är den plisserad. (Gunnels lampa är dessutom smartare för i draget på hennes lampa finns också en dimmer- och släckningsfunktion.)

Tar sig de stora företagen sig, även de med hög designprofil, friheter på de små designföretagens bekostnad, då de vet att det lilla företaget sällan varken har tid eller ork att driva en process?

Bswedens lampa är mjukare i karaktären med sin veckade skärm men produkterna är alltför snarlika i form och konstruktion för att det bara ska vara en slump.

Ett flerfaldigt SKÄMS utdelas till Inga Sempé och Luce Plan och lampan Plissé!

Småland i Stockholm

Nu är det möbelmässa, den vecka på året då huvudparten av designsmåland åker till Stockholm. Som vanligt är det ett fullspäckat program med mässdagar, vernissager och utställningar på stan. Företagen, skolorna, formgivarna, ja, alla är på plats. Ibland är den småländska identiteten tydlig, som när Möbelriket är på plats och bjuder på ostkaka. Eller signaleras redan i ett företagsnamn, som är lika med ortnamnet, så som Lammhults, Öresjö belysning, Berga Form, Byarums Bruk eller Gemla (även om fabriken i det sista exemplet numera och sedan länge ligger i Diö). I vissa fall förutsätter det kanske lite mera bakgrundskunskap - andra lyfter det smålandska arvet i marknadsföringen.

Oavsett vilket så är det med glädje och stolthet man som smålänning tar del av allt som vi har att bjuda! I detta sammanhanget står vi oss bra, vi är inte bara BÄST I SMÅLAND utan man kan nog säga bäst i landet utan att varken överdriva eller ljuga om man ser till antal företagare, bredd, utbud och kvalitet!

Heja Småland!

Bild: A2 från Huskvarna, skriver stolt "Made in Småland"